KRÖNIKAN
- PAPPA! Hur skickar man ett brev egentligen? Jag tittar upp ur soffan och antar att min 20-årige son som vanligt driver med mig. Jag menar, hur många gånger har han inte häcklat min oförmåga att använda moderna kommunikationsmetoder som Messenger, Facetime, Skype eller annat elektroniskt jox? Dessutom föraktfullt talat om för mig att den metod jag just lärt mig använda numera är hopplöst ute och bara används av gubbar - som jag.
Men det är ingen ironi denna gång. Grabben vet verkligen inte hur det går till att skicka ett brev! Jag kan inte hjälpa det, jag brister ut i ett frustande skratt, vilket förstås gör honom omåttligt irriterad.
- Hur skulle jag kunna veta det? Det är ju åratal sen jag skickade något. Var ska adressen stå? Och vad kostar det? Jag visar var man skriver adress, jag berättar om avsändaradressen på baksidan, visar var frimärket ska sitta och hur han får reda på vad portot är (alltså ungdomar, hur mycket frimärken man måste sätta dit, och frimärken är små lappar man kan köpa som ger en rätt att skicka brevet).
För varje moment börjar jag fnissa, det går bara inte att låta bli.
Till slut är kuvertet färdigadresserat, och det ska bara dit lämplig mängd frimärken. Jag hämtar ett gäng ur hemliga gömman.
- Hur får man dit dem? Då brister det totalt för mig igen. Jag räcker ut tungan åt honom.
- Du behöver inte göra fula miner! - Slicka, du ska slicka! Det är nämligen så att jag börjat använda mina gamla samlingar av frimärken för att frankera breven. Inget av barnen verkar så intresserade av att samla nämligen. Så det är fortfarande den hederliga salivmetoden som gäller när man klistrar på ett hockeymärke från 1995.
Med en mycket förorättad min tar sonen brevet och ger sig iväg för att posta det.
- Det finns ett slags gula lådor med hål i vid stationen! Där ska brevet postas! skriker jag och faller sen ihop i ett nytt skrattanfall.
Ibland är det omåttligt kul att vara gammaldags.
© Norra Halland
KRÖNIKAN
- PAPPA! Hur skickar man ett brev egentligen? Jag tittar upp ur soffan och antar att min 20-årige son som vanligt driver med mig. Jag menar, hur många gånger har han inte häcklat min oförmåga att använda moderna kommunikationsmetoder som Messenger, Facetime, Skype eller annat elektroniskt jox? Dessutom föraktfullt talat om för mig att den metod jag just lärt mig använda numera är hopplöst ute och bara används av gubbar - som jag.
Men det är ingen ironi denna gång. Grabben vet verkligen inte hur det går till att skicka ett brev! Jag kan inte hjälpa det, jag brister ut i ett frustande skratt, vilket förstås gör honom omåttligt irriterad.
- Hur skulle jag kunna veta det? Det är ju åratal sen jag skickade något. Var ska adressen stå? Och vad kostar det? Jag visar var man skriver adress, jag berättar om avsändaradressen på baksidan, visar var frimärket ska sitta och hur han får reda på vad portot är (alltså ungdomar, hur mycket frimärken man måste sätta dit, och frimärken är små lappar man kan köpa som ger en rätt att skicka brevet).
För varje moment börjar jag fnissa, det går bara inte att låta bli.
Till slut är kuvertet färdigadresserat, och det ska bara dit lämplig mängd frimärken. Jag hämtar ett gäng ur hemliga gömman.
- Hur får man dit dem? Då brister det totalt för mig igen. Jag räcker ut tungan åt honom.
- Du behöver inte göra fula miner! - Slicka, du ska slicka! Det är nämligen så att jag börjat använda mina gamla samlingar av frimärken för att frankera breven. Inget av barnen verkar så intresserade av att samla nämligen. Så det är fortfarande den hederliga salivmetoden som gäller när man klistrar på ett hockeymärke från 1995.
Med en mycket förorättad min tar sonen brevet och ger sig iväg för att posta det.
- Det finns ett slags gula lådor med hål i vid stationen! Där ska brevet postas! skriker jag och faller sen ihop i ett nytt skrattanfall.
Ibland är det omåttligt kul att vara gammaldags.
© Norra Halland
